Att veta för mycket

Jag är en sådan människa som folk berättar saker för. Jag är den som vet mycket om alla och det är väldigt få människor som vet mycket om mig. Jag tror att detta beror på två saker, en konkret sak och väldigt diffus sak. Jag frågar när jag vill veta något men så har jag också något som gör att folk vill berätta saker för mig. Om ni ser mig på en fest så är det troligtvis i ett samtal med någon människa som jag aldrig i hela mitt liv förut träffat men som av någon anledning tycker att jag verkar vara den en passande människan att berätta HELA sitt livs historia för. Jag kan lova att jag vet saker på andra människor som inte ens är mina vänner som ni inte ens vet om er allra närmsta vän. Det som är mäkligt är att min allra bästa vän är nog den som öppnar sig minst för mig, kanske kan det bero på att hon vet att allt jag vet tynger mig, att jag bryr mig för mycket och att jag oroar mig för alla andra. Saken är dock den att jag vill veta allt sådant om mina vänner men när kollegor som jag knappt känner eller en kompis tillfälliga ragg eller någon annan lös bekantskap börjar lätta sina hjärtan så tar det bara energi.

Sen är det faktiskt så att många gånger får jag skylla mig själv, för det första för att jag sitter kvar och lyssnar aktivt, ställer frågor och försöker hjälpa till. Sen får jag också skylla mig själv för att jag bryr mig så förbannat mycket. Jag och min man brukar säga när vi träffade att jag ser världen i alla nyanser som finns medan han ser den i svart och vitt och möjligtvis och någon grå nyans. Under de snart 6 år vi har varit tillsammans har vi dock lärt oss av varandra, jag ser kanske inte världen i precis alla nyanser som finns utan begränsar mig till ”bara” många färger och min man kanske har fått in en och annan färg i sin värld. Jag låter inte folk utnyttja mig som deras bollplank i evigheter utan att ge något tillbaka till mig längre men fortfarande låter jag det pågå länge innan jag sätter ner foten.

Vi hade en gemensam kompis som en gång sa att det var så bra att komma hem till oss när man har problem. Om man ville ha någon som lyssnar och är förstående pratar man med mig och om man ville ha någon som säger att man ska skärpa sig, klippa håret och skaffa sig ett jobb och sen spela lite tv-spel ska man prata med min man. Det stämmer nog fortfarande ganska bra. När jag och Christoffer hade varit tillsammans i ungefär ett halvår så fick jag något slags nervöst sammanbrott en kväll över en tenta som jag försökte plugga till men allt jag läste mötte bara en stor barriär i min hjärna och hoppade ut igen. Jag bröt ihop på Christoffers säng och grät och gav upp. Christoffer skulle trösta mig, det var första gången han skulle trösta mig. Jag förväntade mig söta ord, kanske en strykning över håret och en stor kram, det kommer att ordna sig älskling. Vad jag fick var
- För HELVETE Hällund, ryck upp dig. Det blir inte bättre att du ligger här och gråter. Skärp dig.

Han hade så klart rätt men det fungerade inte alls för mig, jag trodde att han var galen. Fortfarande idag kan han få för sig att köra hårda puckar mot mig när jag är ledsen, det fungerar fortfarande lika illa. Men idag tror jag inte att han är galen, nu vet jag att det är så han fungerar.