Relationer

Förhållanden och relationer är nog det som är det svåraste som finns samtidigt som det borde vara det lättaste som finns. Jag anser att jag och min man har en himla fint och stabilt förhållande, vi låter varandra vara den vi är även om vi inte alltid gillar det. Vi bråkar när vi behöver bråka och vi gör troligtvis en massa fel när vi gör det. Ni vet vad jag menar, man får inte anklaga den andra, man ska inte skrika åt varandra, man ska lyssna klart när den andra pratar och så vidare. Vi jobbar inte på det viset, vi skriker och anklagar och avbryter varandra, oftast slutar det med att mitt i allt börjar vi skratta åt att vi är så löjliga. Det fungerar för oss.
Det jag inte förstår är när man fortsätter vara tillsammans fast man egentligen inte vill, man fortsätter att slå huvudet i väggen fast det blöder men av någon anledning kan man inte sluta. Jag tycker att om man är gifta och har barn så ska man banna mig stå där och slå huvudet i väggen tills man inte har något kvar av huvudet. Då har man lovat att man ska försöka tills det att man inte har något kvar att ge och man har troligtvis varit tillsammans så pass länge att det finns en hel del att kämpa för.

Har man däremot varit tillsammans i några år, vare sig man bor tillsammans eller inte och det inte är bra och har heller kanske aldrig varit bra, varför i hela världen fortsätter man då och involverar sig bara mera och mera i varandra? Det kommer inte bli lättare. Jag tror att det finns några saker som gör att ett förhållande håller. Det första är att man låter den andra vara så som den är, det andra är att man engagerar sig i den andras liv och intressen, det tredje är att man låter varandra ha ensamtid och det fjärde och det viktigaste är att man har roligt tillsammans. När jag och Christoffer förlovade oss fick vi ett grattiskort från min faster där det stod; glöm aldrig att lära känna varandra och ha roligt tillsammans. Min kloka faster hade helt rätt, jag är inte den samma människan idag som jag var när vi träffades för 6 år sedan och min man är inte heller samma person, det är dock en utmaning att inte se människan man är tillsammans för vad den var istället för vad den är.

Relationer i allmänhet är också krångligt, kompisrelationer, familjrelationer och jobbrelationer. Hur mycket kan man kräva av sin familj och var ska man dra någon slags gräns. Kan en familjemedlem bete sig hur som helst och är det då ens ansvar att förlåta. Det här om att blod är tjockare än vatten kan ju verka lite uttjatat men det stämmer banne mig väl. Det finns inga människor som jag bryr mig så mycket om och som jag skulle kunna göra så mycket för som min familj. Men även mitt tålamod tar slut ibland och jag kräver att jag ska bemötas med samma respekt tillbaka. Vänskapsrelationer bör dock vara enkla, om man gillar varandra så är man vänner och om man ogillar varandra så slutar man vara vänner. Blir man arg på varandra så berättar man det och reder ut det om man vill fortsätta vara vänner och annars lägger man ner. Man tar och man ger, det är aldrig en envägskommunikation i en relation, i så fall är det inte en bra relation.

Får 6 år sedan gav jag bara, jag krävde ingenting tillbaka i stort sett. Jag lyssnade och ställde upp till bristningsgräns och jag krävde aldrig att någon lyssnade på mig eller ställde upp för mig. Idag är jag lite hårdare, jag tar för mig mera, jag nästan tvingar folk att lyssna på mig. Jag säger ifrån när det blir alldeles för mycket. Jag tror det gör mig till en lyckligare människa och en bättre människa.