sorg

Min pappa fyller år idag, jag har skickat en present till honom och fått ett tacksms. Det är ungefär så långt vår kommunikation med varandra sträcker sig just nu. Det gör mig ledsen, arg och frustrerad. Varför vi inte pratar från början är en lång historia som jag inte orkar gå in på men vi har inte pratat med varandra på 3 månader nu. Jag har alltid varit pappas flicka, mina föräldrars skilsmässa ställde till en hel del och i och med att min mamma var den som visade att hon var ledsen så blev det automatiskt att jag tog hennes sida. Det är säkerligen helt fel att ta sida men jag kände inte att det var ett val, det bara blev så. Självfallet har min far förstått detta och jag är säker på att det gjort honom ledsen och frustrerad men problemet är att han aldrig säger det, aldrig pratar om sina känslor. Jag har aldrig hört honom säga ett ord om hur han känner om någonting under de 26 år som vi har känt varandra nu. Man skulle kunna tro att detta beror något slags macho synsätt men det är nog inte det som är grejen, min far utger sig aldrig för att vara macho.

Min pappa är faktiskt väldigt vettig och jag älskar honom väldigt mycket, han är intelligent och snäll. Han ställer alltid upp för sina nära och kära och det finns ingen i hela världen som jag tycker att det är så roligt och intressant att diskutera med som min pappa. Min far är också väldigt envis (det har jag fått från honom)och tycker att om man ifrågasätter honom så går man emot honom. Jag håller inte med om detta, jag tycker att man ska prata om saker och ting och att man inte behöver komma överrens men att man behöver förstå varandra. Först då kan man utveckla en relation så att den blir bättre. Jag hoppas att vi snart får en öppen kommunikation med varandra och att vi kan gå vidare och lägga dessa månader bakom oss men frågan är hur man gör det när man inte pratar med varandra?

Mina föräldrars skilsmässa tog väldigt hårt på mig, fortfarande får jag en stor klump i magen när jag tänker på det. Jag kommer nog aldrig vänja mig vid att det är så här och kommer nog alltid innerst inne hoppas att det kommer att bli de två igen. Det är så mycket som jag inte förstår och som jag känner att jag behöver förstå för att kunna fullt ut greppa att det är så här det är. Jag önskar att mina framtida barn kommer ha en lika bra kontakt med mina föräldrar som sin fars föräldrar för jag vet att både min far och min mor kommer vara grymma morföräldrar. Jag kan dock inte tänka in mig i hur det är att ha morföräldrar som är skilda, det måste kännas konstigt. I och för sig är det väl så vanligt nu att den generationen inte kommer att reflektera över det på samma sätt som jag gör.

Det tär på mig det här, det tär på mig att inte ha den kontakt som jag är van med min pappa. Det gör mig olycklig och ledsen.