Det luktar bränt

Jag har alltid varit pappas flicka och allt tyckt att jag och min far har en fantastisk relation. Kan ha något att göra med att jag är enda flickan i barnaskaran eller att jag och min far är rätt så lika varandra ibland.
Jag och min far är alltså rätt lika varandra och jag har alltid varit stolt över det när folk har sagt det till mig eftersom han är rätt så fantastisk och automatiskt trott att det varit något väldigt positivt (ett helt nytt inlägg någon gång om att jag alltid tror det bästa om mig själv). Hur som helst så har vi inte den bästa relationen längre och jag känner att jag ständigt stångar mitt huvud blodigt mot väggen för att den ska bli bättre. Igår brakade allt igen och i och med att vi inte bor i närheten av varandra så blir det på telefon, vilket inte är optimalt. Diskussionen vi hade är egentligen helt oviktig och inte rätt att ta upp i detta forum.

Däremot så insåg jag en annan sak (med hjälp av en kommentar från min far). Jag har inte alls fått min fars bra sidor utan istället en hel del av hans dåliga sidor. Damn it!

Jag ger inte folk en annan chans, har man bränt sina broar med mig så sitter det otroligt långt inne och troligtvis kommer jag aldrig någonsin glömma eller gå vidare. Jag ältar saker i oändlighet och jag kan inte släppa sådant som varit. Jag har otroligt lätt att släppa människor istället för att stanna kvar och slåss. Det här är det som jag tycker är min fars sämsta sida och jag har den. Jag hoppas att i och med att jag nu vet att det är så att jag kan jobba på detta så det inte är så för all evighet. Precis som min far tror jag altlid det bästa om människor tills de bevisar motsatsen och jag vägrar att lyssna på hur andra människor upplever saker och ting eftersom det är min verklighet som gäller. Jag tar parti i saker som jag egentligen bara borde hålla mig utanför och jag är dumlojal tills det att jag inte är lojal överhuvudtaget. Jag som alltid gnäller på att andra människor ser allt i svar och vitt, av eller på, rätt eller fel inser helt plötsligt att när det handlar om mig själv så gör jag precis likadant i allt.

Antingen tränar jag 5 gånger i veckan eller så tränar jag inte alls.
Antingen äter jag bara nyttigt eller så äter jag inte alls nyttigt.
Antingen tycker jag om människor eller så gör jag inte det (väldigt sällan känner jag ett mellanting)
Antingen är jag på bra humör eller på dåligt humör
Antingen sparar jag jättemycket pengar eller så sparar jag ingenting.

ALLT är antingen bra eller dåligt med mig och fan va det är jobbigt att inse att man är en sådan person. Jag gillar ju inte sådana personer. Attans!