Jag började fundera på depressioner i dag, känns som var och varannan i min generation har gått igenom eller är i någon slags depression. Många anser att det är på grund av alla val som finns att göra för människor mellan 20 och 30 år idag, det finns liksom inga större begränsningar utan man kan göra vad man vill. Jag kan dock tycka att detta är ganska mycket rappakalja, jag känner inte alls att folk runt omkring kan göra det de egentligen vill. Det är en massa som stoppar oss, pengar, tid, utbildning, brist på utbildning. Är det då bara våra inre röster som stoppar oss?
Var och varannan vecka ser jag artiklar i tidningen om 80-talisterna och det larmas om hur de mår egentligen. Det som är märkligt är att detta har man gjort i cirka 10 år. Vad är det egentligen som är fel och om alla nu vet om detta, varför görs det inget åt det?
Det är alltså jäkligt synd om oss 80-talister om det är någon som inte förstått det. Det är rekordhög arbetslöshet bland ungdomar(??) mellan 20-30 år, det är rekordmånga som mår dåligt och det är rekordmånga som riskerar bränna ut sig i en tidig ålder. Vi mår alltså dåligt för att vi inte har några jobb och därför stressar vi så mycket och blir utbränd? Märkligt.
Framförallt unga tjejer ( jag tror dock inte jag och mina vänner kan räknas in denna grupp riktigt länge) mår dåligt, det har de också gjort sedan jag gick i högstadiet.
Varför i hela friden är vi så trasiga? Är det duktiga flickan komplexet som smyger sig på oss hela tiden. Ska vi hinna med allt och vara bäst på allt och har svårt att säga att nu räcker det?
Jag har under något år gått hos en psykolog för lite skit i livet som hänt, det var sannerligen det bästa jag någonsin gjort. Jag fick prata av mig om allt jag behövde och efter det kunde jag på något sätt släppa och gå vidare. Jag har vänner i min ålder som har gått i terapi i många många många år. En del för att något stort, sorgligt, hemskt eller galet har hänt dem. En del för att det har gått snett för dem i samhället och de har hamnat i dåliga spiraler men de flesta, de allra flesta har inget speciellt de kan peka på. De har ingen händelse eller orsak som de kan titta tillbaka på och tänka, det var där allt gick åt helvetet. De mår bara dåligt och då menar jag inte en liten svacka utan riktigt mörkt, under vattenytan, fasansfullt, kan inte funktionera normalt dåligt. Så dåligt att de kanske aldrig kommer ur det. Självfallet går många av dem på tabletter också eftersom det är de första läkaren verkar skriva ut och efter det kan man om man bråkar tillräckligt mycket och skriker tillräckligt högt kanske få gå i terapi.
För våra kära 80-talister borde det banne mig vara lag på att de ska gå i terapi innan allt barkar helt åt helvetet.
På något sätt har det blivit vardag, jag rycker inte till och undrar vad som har hänt om jag hör att någon går på antidepressiva mediciner eller i terapi. Vår generation har slutat bry sig om det, alla mår dåligt, har ätstörningar, träningstörningar eller är bara allmänt störda.
12 kommentarer:
jag håller med, men jag tycker det är lite märkligt faktiskt, jag tror inte riktigt på det här att vi mår sämre nu än vad vi gjorde förr. jag tror inte heller att pressen har ökat så mycket som vi vill tro. Problemet som jag ser det är vi får mycket mer tid på oss att analysera oss själva och dessutom så ger media och annat oss utrymme att börja reflektera över sådana här saker, vi uppmuntras att stanna upp och tänka " hur mår jag egentligen?" kan väl säkert vara bra till viss del, men samtidigt tror jag det kan skapa problem som kanske inte existerade från början. Börjar man släpa upp en massa skit upp till ytan, ja inte konstigt att man mår dåligt. Att sen psykologen skriver ut en massa psykopharma tror jag bara bidrar till en nedåtgående spiral. Nä, mycket av den här debatten känns som storm i vattenglas som vi själva har skapat. Klart folk mår dåligt men frågan om vi verkligen löser det genom att grotta ner oss hos psykologer och knapra piller?
Jag tycker också att det är mäkligt, det kanske inte framgick så bra men det jag menar är faktiskt att många mår dåligt utan att ha ngåon vettig orsak till det och i många fall så känner mankanske efter lite för mycket. Jag är i princip helt emot antidepressiva mediciner. Därmot är jag helt för att prrata med en spykolog, det tror ajg alla oavsett ålder mår br av att göra.
hahaha spykoloh...jätteroligt. psykolog menade jag. :)
och br, skulle vara bra.
Det där har jag också funderat en massa på, bra inlägg. :)
Och nej du är inte patetisk som har saknat mig, det är fullt normalt. :D
självklart ska man använda sig av tilbuds stående medel såsom psykologer om man känner att man behöver det och om det hjälper, men jag är inte lika säker på att det passar alla människor. Mår man bra och går till en psykolog så kan säkert en psykolog gräva fram saker som gör att man mår dåligt istället...det är jag rätt övertygad om, så funkar det ju..finns ju inte en enda människa som inte har lite skit i garderoben
sant sant. Men jag tror att alla människor har ett behov av någon gång i livet få prata med någon om allt och inget och inte behöva känna att man tynger ner någon annan. En psykolog fr ju betalt föra tt sitta där och lyssna vilket gör att man kan prata på ett helt annat sätt. Alla kanske inte behöver det, men jag har aldrig varit med om att en psykolog försöker dra upp saker som man själv inte tar upp. Det fungerar ju inte riktigt på samma sätt som på film.:)
du har säkert rätt, men personen som söker upp en psykolog måste ju vilja ha nått att ta upp...?
har man inte det, så finns det ju inget att gräva i. Men jag antar att vem som helst som skulle gå till en helt förutsättningslöst skulle finna sig i en situation där man babblar på så att man tillslut stöter på nåt lik i garderoben..vet inte om jag tycker det är så bra.
men tror du inte att dessa lik kommer att komma upp till ytan någon annan gång ändå och då kanske i en stiuation som inte är lika bra som hos en psykolog.
Jag tror det handlar mycket om att den bild av levnads norm som pumpas ut via media är lång ifrån den verklighet som många befinner sig i och därför uppstår en känsla av att göra fel och inte vara tillräcklig.
Alla tidskrifter visar upp kändisar och "vackra" människor, alla sitcoms handlar om övre medelklass eller överklass. De gånger "media" väljer att visa upp vanliga familjer eller arbetarklass hem så blir det dråpliga Al Bundy eller liknande.
Vi luras att tro att det är fullt möjligt för alla att nå den amerikanska drömmen men det blir verklighet enbart för ett fåtal. Som sedan raskt visas upp i media för att moroten framför våra näsor skall vara färsk.
undrar just nu mest över vem anonym är. Hur som helst ligger det nog en del i det du skriver också.
Jag tänkte på det där med alla valmöjligheter. Problemet är väl inte att vi har så många möjligheter - för det är ju precis som du säger att det har vi ju inte! - utan själva idén om att vi har det. Om den allmänna uppfattningarna är att vi kan göra vad vi vill så måste det ju vara något fel på en själv om man inte klarar av allt, till följd av mentala, ekonomiska eller sociala omständigheter. Och då känner man sig dålig och misslyckad. Alla dom orsakerna är ju lika giltiga som att det skulle vara svårt att få arbetstillstånd i övriga Europa, som var problemet förr. Kram förresten.
Jag håller med Hannah, det är nog just det som gör att vi mår så dåligt. Känslan av att vi borde göra mera av våra liv, att man liksom borde hunnit mera eftersom man tror att alla möjligheter finns.
kram förresten själv :)
Skicka en kommentar