Jag är Therese, jag är 28 år, jag bor i Stockholm och jag är gift med världens finaste man. Jag vet att de allra flesta skulle säga att deras respektive är världens finaste men jag tror inte att det alltid stämmer. Jag har haft tur, jag har kämpat för det och jag är väldigt lycklig i mitt förhållande men framför allt så finns det ingen som passar så bra för mig som han gör. Från att varit väldigt trasig blev jag nästan hel.
Jag är född uppvuxen i norrland, det är oftast enklast att säga just norrland i och med att jag annars behöver radda upp tre olika ställen men för en gång skull ska jag göra just det. Jag är född i Kiruna och bodde där tills jag var 8 år, jag kommer inte ihåg överdrivet mycket. Jag kommer ihåg all snö, min lågstadieskola, lägenheten vi bodde i och sedan huset vi bodde i, tre kompisar komma jag också ihåg. Jag kommer ihåg att jag och min storebror hoppade ner i snön från garagetaket och att det var roligt. Jag kommer ihåg att min storebror en gång bad mig hoppa först för att skaren såg hård ut, jag hoppade först och vrickade foten och det var inte roligt. Min storebror bad mig ofta prova saker först och jag gjorde det alltid och ofta till följd att jag gjorde illa mig. Jag kommer ihåg Björkliden och alla vintrar i husvagnen. Det finns något slags löjligt barndomslyckligt skimmer över Kiruna.
Jag bodde i Dorotea från jag var 8 år tills jag var 15 år. Jag kommer ihåg mycket. Roliga minnen, jobbiga minnen och framför allt att Dorotea var så otroligt litet. Jag har aldrig saknat Dorotea. Jag har heller aldrig tyckt illa om Dorotea.
Efter det flyttade vi till Örnsköldsvik, jag gick gymnasiet i Örnsköldsvik Det gick bra för mig i skolan, inte för att jag pluggade jättemycket utan för att jag hade det ganska lätt och tyckte det var ganska roligt. Jag träffade tjejgänget som blev mina närmsta vänner, idag har jag inte kontakt med mera än två tjejer från den tiden eller rättare sagt mycket kontakt med en och lite kontakt med den andra. Jag har lätt för att släppa människor nära och ännu lättare för att släppa människor.
Jag gjorde ett år i England efter gymnasiet, det var en av de bästa sakerna jag någonsin gjort men det hade sitt pris. jag växte upp, hittade mig själv och levde livet. Jag gick också igenom något som jag aldrig trodde skulle hända mig och det är lätt att säga att jag gick ut ur det som en starkare människa, det stämmer dock inte. Jag vågar inte gå hem själv när det är mörkt längre.
Jag flyttade tillbaka till Sverige och till Malmö denna gången för att studera i Lund. Jag hade ett år som var ett typiskt studentår, jag pluggade inte mycket, festade mera. Jag fick mitt hjärta krossat, jag lärde känna min storebror på ett nytt sätt, jag levde på havregrynsgröt och falafel, jag sov inte på 5 dagar innan jag fick en lätt psykos, jag hittade kärleken.
Allt gick snabbt med kärleken, jag var jätterädd och dum många gånger. Det är lite sådan jag är, allt eller inget men aldrig utan ångest. Jag har alltid ångest, ångest för att inte räcka till, ångest för att vara till besvär, ångest för att inte vara tillräckligt snygg, ångest för att inte vara tillräckligt smart, ångest för att jag har gjort fel val i livet, ångest för att jag inte ställer upp tillräckligt för alla andra, ångest för att alla andra suger musten ur mig.
Jag älskar mig familj, jag tror inte de vet hur mycket de betyder för mig. Jag tror få förstår hur fullständigt trasig jag blev när mina föräldrar skilde sig, det slog sönder min sista illusion. Jag har helt klart engagerat mig allt för mycket i skilsmässan, jag har gråtit och skrikit och hoppats. Jag hoppas inte längre men så fort jag tänker för mycket på det blir jag ledsen. Jag försöker hela tiden distansera mig men jag lyckas inte så ofta. Jag är jättestolt över mina bröder, tänker på dem ofta och blir ledsen om jag tror att dom är ensamma. Jag blir ledsen när jag tänker på att min mamma är ensam också. Då kan jag börja gråta.
Jag är allt för känslosam och gråter både när jag är glad och när jag är ledsen, Innan Christoffer kunde jag inte prata om mina känslor, nu kan jag det även om jag ofta gråter när jag gör det.
Jag brinner för mycket, människor som jag älskar, miljö och jämställdhet. Jag valde att följa mina intressen när jag utbildade mig, det kan jag verkligen ångra ibland. Jag har svårt att se att jag någonsin kommer få renodlat jobba med det jag är utbildad till. Jag tvivlar på mig själv en hel del, på min egen förmåga att klara av saker. Jag vill att allt jag gör är perfekt, jag försöker jobba på den delen.
Jag älskar att diskutera och behöver faktiskt inte alltid ha rätt men jag älskar också att provocera. Det slår ofta fel. De människor jag bestämmer mig för att jag vill ha i mitt liv gör jag precis vad som helst för.
Jag är pedantisk nästan hela tiden och mår dåligt när det är stökigt. När jag är som lyckligast bryr jag mig dock inte alls om det är stökigt. Jag tror att jag är pedant för att skapa någon slags ordning.
Jag är glad ofta och skrattar gärna, jag är väldigt intelligent när jag vill vara det, jag har en suverän självkänsla men ganska dåligt självförtroende. Jag är motsägelsefull och väldigt charmig. Jag är glad över allt jag har varit med om som har gjort mig till den jag är, jag är bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar