Första inlägget från listan.

Alltså jag är ju en sjukt labil människa som brister ut i gråt lite nu som då men nu var det faktiskt länge sedan jag hade en sådan period då jag bara grät för ingenting. Det betyder dock inte att jag inte har gråtit på länge utan bara att det var ett tag sedan jag grät och grät och grät utan att förstå varför.

För några dagar sedan hade jag en sjukt dålig dag med PMS, huvudvärk, trötthet och en gnagande olustkänsla. C kom hem från jobbet och jag kunde inte ens vara lite trevlig utan låg i soffan och var lite arg och ville inte äta soppan som vi skulle göra. C försökte på alla sätt och vis göra mig lite gladare, frågade om jag ville ha choklad eftersom han fortfarande tror att det är universalbotemedlet för mig oavsett vad det gäller. Jag börjar i stället tjafsa om småsaker för att få en reaktion tills han blev irriterad och fräser tillbaka, DÅ börjar jag gråta och det var ingen hejd på gråtandet.

C tröstade och sa de rätta sakerna och gav mig uppmärksamhet och bekräftelse och simsalabim så hade det gått över och jag mådde bättre än på länge.

Det mest fantastiska är att Cnu för tiden märker av när jag bara behöver gråta och spelar med och sen tröstar utan att tycka, i alla fall så att jag märker det , att jag är helt dum i huvudet.

Som sagt, lite labil är jag allt.