Snobbigt

Jag slår mig ner med mina 5 stycken studiekamrater för att inleda vårt första seminarium om litteraturen i vår lilla grupp. Vi kommer fram till att det nog kan vara en bra ide att börja med att presentera oss själva och berätta om vi har studerat innan och i så fall vad. Jag är sist på rundan och vi börjar med tjejen som viskar och verkar helt vettskrämd som till slut får fram sitt namn och att hon är 19 år och inte har studerat vid universitet förut (ingen större överraskning), vi går vidare till tjej nr 2, 21 år från småland och har inte pluggat förut, kille nr 1, 23 år, har läst en kurs innan och sedan mannen 50 år som går kursen för att han behöver den i sitt jobb och har studerat på universitet till civilingenjör för 25 år sedan. Alla tittar på mig och jag vet inte rikigt vad jag ska säga så jag presenterar mig och säger lite försiktigt att jag har pluggat förut med att det var några år sedan. Mannen i 50-års ålder tittar på mig och frågar om jag har skirvit en uppsats någon gång? Jag vill verkligen inte i det här läget få mig själv att framstå som någon slags expert på studier vid universitet så jag nickar och säger bara att ja det har jag. Då jäklar blir det liv i den tysta tjejen, eller ja så mycket liv som det verkar gå att få i henne och hon frågar med stora ögon om jag har skrivit en C-uppsats. Jag blir trött. Jag hasplar ur mig att jag har har skrivit två C-uppsatser, tre B-uppsatser och en D-uppsats. Nu kommer det som jag fruktade, alla tittar på mig som jag vore gud.

Tjejen från småland
- men alltså är man inte professor då?

Jag försöker skratta bort det och säger nej det är man inte. Mannen i 50-års åldern säger
-då vet vi ju vem vi ringer när vi har kört fast.

Jag säger att det här ämnet är ju lika nytt för mig som för alla andra.

Snabbt försöker jag börja med seminariumet istället, gruppen tittar förväntansfullt på mig. Jaha? Det är alltså jag som måste prata för att något ska bli gjort. Jag säger att det kan väl vara en bra ide att alla läser sina sammanfattningar högt för de andra så kan vi diskutera litteraturen efter det. Det blir tyst, ingen vill börja. Jag försöker få någon att börja, alla vägrar. Har jag kommit till högstadiet igen? Jag skiter i det och börjar läsa min, 5 gånger blir jag stoppad för att någon av dem inte förstår ett specifikt ord och jag får förklara. Sammanfattningen är en A4 sida.

Ingen vill läsa efter jag har läst min sammanfattning, de känner sig dumma, har inte samma akademiska språk, vet inte om de har gjort rätt och så vidare.

Jag känner mig som en akademisk snobb när jag skriver detta, jag förstår verkligen att det är svårt att läsa för första gången vid universitetet Jag förstår att det är svårt att prata inför folk och jag förstår att man blir osäker. Jag kommer ihåg hur häftigt jag tyckte det var ( och lite tragiskt på något sätt) med dom som hade pluggat länge.

Men va fasen händer med mig under den här kursen, vem ska jag utbyta tankar med? och så slog det mig...jag läser ju pedagogik. Det kan ju inte bli bättre än så här.